Det magiska norrskenet

”Plötsligt finns det där. Från intet till praktfullhet. Ljudlöst. Gåtfullt. Färgsprakande. Dansande. Det sägenomspunna norrskenet som trollbundit människor sedan urminnes tider.
Vi inser vår litenhet när vi lyfter blicken mot rymden och ser den fyllas med böljande ljudlösa färgkaskader.
Sedan. Plötsligt. Utan förvarning. Från praktfullhet till intet. Vi sänker våra blickar. Ser vår omgivning igen. I andäktighet. I tystnad. I fascination över det vi just bevittnat.”

Timmen började bli sen och höstkylan bet lite i kinderna när jag kom ut ur garaget. Min vana trogen kastade jag ett par blickar omkring mig för att se efter om allt i omgivningen var som det skulle. Då ser jag plötsligt något som ser ut som lätta gråaktiga dimslöjor sticka fram över garagetaket. Jag går lite åt sidan för att se bättre. Den vaga dimman sträckte sig in bakom huset. Jag går runt knuten, ställer mig mitt på gräsmattan och tittar ut över älven för att se varifrån den gråa dimman kommer. Himlen är kolsvart, stjärnorna glimmar som diamanter i skyn. Jag ser den gråa dimman sakta, sakta bölja fram i små stråk över himlen. Svagt pulserande. Kurragömmalekande.

Då, som på en osynlig signal, början dimman ändra färg och röra sig snabbare och snabbare. Böljande. Dansande. Virvlande. Likt ett fullblod som vill bort – ut, för att nå frihet. Som genom ett trollslag exploderar himlen av ett enormt grönsprakande norrsken som sträcker sig från väster till öster för att långt i fjärran försvinna bort i en trombliknande form. Jag står blickstilla. Fastän jag tycker att mitt huvud går från höger till vänster och tillbaka igen i rasande fart.

Vilket fantastiskt skådespel! Jag som både är född och uppvuxen i trakten har aldrig tidigare varit med om ett sådant norrsken som den höstkvällen i början av oktober förra året.